Jag står inför ett val
Jag är sjukskriven. Är påväg att bli utbränd. Läkarna kallar det krisreaktion.
Men jag vägrar ta antidepressiva. Vågar nog inte.
Fan alltså..
Jag minns tre år sen, studenten, hur livet blommade. Hur jag skulle dra till Usa och volontärjobba i ett år.
Men livet vände på en dag. Några timmar. Och det är inte mig det är synd om.
Men hela mitt liv förändrades till det sämre, som en nedåtgående spiral. Sämre, sämre, sämre, sämst.
Jag har för mycket ansvar, för många måsten att jag snart kvävs.
Det finns en person i mitt liv som får mig riktigt glad, bara genom att vara där.
Men nu verkar den inte vilja vara med längre och det gör ont.
Jag vill dra, långt bort. Från alla måsten, allt ansvar. Tänk om det var möjligt.
Försvinna ett år, två år.. Kanske aldrig komma tillbaka?
Jag skulle sälja min själ för att få tillbaka allt jag förlorat. Men det är inte så lätt.
Det här kanske kommer låta jävligt illa. Men jag är arg, på alla.
För allas liv går vidare, möjligheter uppenbaras.
Mitt liv står still.
Känner panikattacken komma krypande. Halsen stänger sig och ögonen tåras.
Försöker andas igenom det, några tårar rinner nerför kinderna..
Biter ihop..
Så.
Det släppte.
Imorgon kanske det kommer tillbaka. Kanske inte hinner stoppa det, vore det så illa?
Du har mitt nummer om du skulle vilja eller behöva prata!
Behöver jag nämna att du är bland dom starkaste personerna jag känner!?
Tack gumman. Det värmer <3
Jag hör av mig om jag behöver, ta hand om dig och bebis nu.
Och glöm inte, innan sommaren MÅSTE vi ses! ;)
Precis vi måste ses innan sommaren :) ta hand om dig!
